11mot11

Vilket lag uppfyller guldkraven? - Allsvenskan 2015

En av de vanligaste nycklarna som nämns för att ett lag på titeljakt ska lyckas med sitt mål är att vinna när man spelar dåligt. Det vill säga att vara effektiva och vinna trots man skapar färre målchanser än sina motståndare.
Att ha en bra målskytt är också eftersträvansvärt, men kanske än mer att ha många spelare som kan kliva fram och avgöra. Gärna spelare på mittfältet, eller varför inte i backlinjen, som kan bidra till poängproduktionen. 

Det börjar nästan bli lite tjatigt, och tjatigare ska det bli. Redan innan uppehållet diskuterades det här på bloggen, och på många andra ställen, vilka som är de egentliga topplagen och vilka som är favoriter till guldet. Vid det här laget hade många räknat med att uppstickarna skulle ha tappat fart och favoriterna varvat upp. Så har det inte blivit och kanske är det på allvar dags att omvärdera vilka som är favoriter, och vilka vi ska förvänta oss varvar upp?
Som det nämns i ingressen tittar jag i det här inlägget lite närmare på hur några olika offensiva egenskaper i form av effektivitet och antalet delaktiga skiljer sig åt mellan de allsvenska lagen. Det för att dels undersöka i hur stor utsträckning det är laget eller bara några få som tycks vara avgörande för framgångarna. Den andra aspekten är som sagt effektiviteten där en onormalt hög effektivitet givetvis inte är hållbar i längden men likväl kan vara avgörande på kort sikt.

Seriens avslutsgladaste lag är Malmö FF, vilket kanske inte syns jättetydligt genom grafen ovan men inte heller är dess huvudsyfte. Istället är det att illustrera hur skotten för respektive lag är fördelade mellan försvar, mittfält och anfall samt ge en jämförelse lagvis mellan antalet skott spelarna i respektive lagdel har per 90 spelade minuter. En avgränsning på speltid motsvarande minst fyra matcher har gjorts för att undvika problematiken med spelare som endast gjort några inhopp men på tiden ändå haft ett par avslut och därför drar på ett icke-representativt sett för övriga laget drar upp snittet.
De östgötska lagen, tillsammans med bland andra HBK och IFK Göteborg, tillhör de lag som vars offensiv i avslutsfasen främst involverar anfallarna. Malmö och Hammarby å andra sidan är exempel på lag där mittfältarna i större utsträckning deltar. Något som givetvis kan bero på att lag som ÅFF och Peking spelar med två anfallare medan Hammarby alltid spelar med en anfallare och Malmö växlat lite grann mellan en och två anfallare.
Sett till backsidan är Helsingborg det lag som till antalet avslut har aktivast backar i offensiven. Att många av de fasta situationerna antingen lyfts mot Peter Larsson eller skjuts mot mål av Jere Uronen kan nog vara en förklaring till den vid en första anblick något överraskande upptäckten.

Vidare till antalet icke-straffmål (NPG) respektive spelare per position bidrar med i snitt och här ses tydligt att anfallarna i AIK, Djurgården och Norrköping är starkt bidragande i lagens målproduktion. Det vill säga Henok Goitom, Nyasha Mushekwi och Emir Kujovic som samtliga är otroligt viktiga för sina lag.
Intressanta att lyfta fram i det här fallet kan även BK Häcken vara vars mittfältare och anfallare skiljer sig ytterst lite med avseende på målproduktionen. Det innebär självklart ett underbetyg till det Häckens anfallare presterat hittills den här säsongen då mittfältarnas produktion inte varit dålig men heller inte utmärkande bra. Även Hammarby och Örebro måste nämnas angående anfallarnas svaga målproduktion de deras tilltänkta målgörare presterat än sämre än Häckens dito. Det motsatta fallet kan ses hos bland annat Falkenberg, Kalmar och Åtvidaberg där anfallarna verkar ha presterat helt okej medan målproduktionen från mittfältarna varit svag.

Malmö och Elfsborg är de två lag som främst utmärker sig genom att såväl mittfält som anfall är starkt delaktiga i poängproduktionen. Även AIK och Hammarby samt möjligtvis även Djurgården och Norrköping kan räknas in till den gruppen av lag med mittfält som tydligt bidrar i offensiven. Av topplagen är Blåvitt ett undantag då deras poängproduktion från mittfältet är klart lägre, vilket givetvis i en sådan här jämförelse också är kopplat till att Blåvitt är det topplag som har gjort minst antal mål.
Det kan här även noteras att AIK det lag som tydligast fått med sina försvarare i poängproduktionen.


Just poängproduktionen från AIKs backar verkar emellertid bero på en period av imponerande effektivitet snarare än att de tar sig till särskilt många lägen. Ett till utstickande snitt är det för Elfsborgs mittfältare som är seriens klart effektivaste. Antagligen en effekt av Magnus Haglunds 4-2-3-1 som oftare verkar sätta de offensiva mittfältarna i bra lägen än den ensamma forwarden. Även för Blåvitts del kan en förhållandevis svag effektivitet ses för anfallarna jämfört med övriga topplag, vilket än mer bekräftar att Blåvitt blivit ett topplag tack vare sin starka defensiv.
Allsvenskans effektivaste forwards hittas i Helsingborg är kanske ingen överraskning med tanke på tränaren. Likväl kul och positivt med tanke på att Simovic/Larsson är en av allsvenskans allra yngsta (till och med den yngsta?) anfallsduor.
Ineffektivast är anfallarna i Örebro vilka i snitt gör mål på 6 av 100 avslut, klart under seriens snitt på 15 av 100. Värvningen av Pär Ericsson känns med tanke på detta klok, men som Alexander Axén måste önska att Alhassan Kamara snart är tillbaka. Samtidigt är det snudd på orimligt att Marcus Pode fortsätter snitta 22 avslut per mål så vändningen bör vara nära för ÖSK.


Avslutningsvis två grafer som ger en bild över produktiviteten och effektiviteten för respektive mittfältare och anfallare i topp 6-lagen. Fortsättningsvis är det så att en avgränsning gjorts till de spelare som har speltid motsvarande minst fyra matcher.

Det som visualiseras ovan är produktivitet i form av antalet icke-straffmål per 90 minuter och antalet icke-straffmål+assist per 90 minuter.  För att bättre kunna urskilja varje spelare rekommenderas att använda zoom-funktionen. För AIK, Djurgården och Norrköpings del syns det tydligt att lagen har varsinn stjärna som betyder mycket för offensiven. Malmö och Elfsborg har istället fler spelare som bidrar och båda har en central offensiv mittfältare (Eikrem/Claesson) som främsta poängspelare. 
I den avslutande grafen är det kopplingen mellan antalet skott per mål och antalet skott per 90 min som illustreras. Åter så rekommenderas zoom-funktionen för att lättare urskilja spelarna.
Som tidigare nämnt ligger snittet för antal skott per mål runt 0,15 vilket till exempel innebär att avslutsmaskinen Emir Kujovic ligger ganska exakt på det allsvenska snittet sätt till effektivitet. Han kan jämföras med bland andra Daniel Berntsen, Viktor Claesson, Jo Inge Berget och Nyasha Mushekwi vars fina målfacit mer än i Kujovics fall verkar bero på en period av bra form och flyt. Två spelare vars säsonger hittills inte varit lika lyckosamma är Jakob Ankersen och Markus Rosenberg som ifall de fortsätter ta sig till lika många lägen per match lär figurera oftare i målprotokollen under den resterande delen av säsongen.

Slutsats

Källa för data: svenskfotboll.se och eliteprospects.com/football Taggar: Allsvenskan, Allsvenskan 2015, Effektivitet, Laganalys, Spelaranalys